Igår började min dag så här: (läsning sker på egen risk!) Tänk på att det hela tiden ligger lite stress i luften för att hinna i tid..

 

Flora och jag är på väg till BVC för att väga och mäta henne. Precis innan vi ska åka skiter hon ner sig. Vad gör man? Jo det är bara att byta på ungen och ta nya tag. Jag hinner klä på henne overallen, mössa, vantar samt lägga ner henne i bilstolen. Katastrofen är ett faktum när hon än en gång gör nr 2. Samma procedur igen. Jag börjar känna hur svetten lackar. Av med kläderna, byta blöja, på med kläderna, ner med ungen i bilstolen, på med min jacka. Thudor ska med så på med kopplet på honom. Då känner jag hur min mage protesterar.

 

Fan! Jag hatar att vara sen.Ska jag hålla mig? Nä.

 

In på toaletten, tar med mig Flora i bilbarnstolen då hon absolut inte vill stå ensam i hallen. Sliter av mig jackan, stänger dörren, sätter mig på toa...Thudor skäller/skriker för han vill inte vara ensam han heller.

 

Öppnar dörren och släpper in honom, Stänger dörren och sätter mig på toan igen - äntligen. När jag sitter där på sketahuset, där man gör det allra heligaste så inser jag att jag faktiskt inte är ensam. 2 par ögon tittar på mig och följer minsta rörelse jag gör. Det finns ett ställe jag verkligen vill vara ensam på och det är där inne. Den tiden är förbi. Jag gömmer mig bakom en tidning och låtsas att jag är själv.

 

Men vad gör man inte för sin familj. Även en mamma måste bajsa.