Med två söner som spelar innebandy innebär det uppbokade helger. 22 st på raken enligt kalendern med undantag för jul.

Det är fantastiskt roligt att heja fram laget, dom är superduktiga! Dock får jag gång på gång tänka på att det är barn som spelar. Jag förvandlas till ett grottmonster när motståndarlaget gör mål och vill så gärna bua och bröla högt. Men jag är tyst. Jag råkade ropade lite i smyg att domarn satt visselpipan i halsen men annars skötte jag mig. Idag blev det förlust men killarna och tjejerna är glada för det. Det allra viktigaste är att alla har roligt!
 

(Ps! nu får ni se till att bli bättre på att kommentera! Det är så mycket roligare att skriva då!)