Anledningen till mitt ickebloggande har varit mitt eget välmående. Jag har jättesvårt att acceptera att jag inte ligger på topp med duracellkaninsenergi.

 

När jag inte mår bra och inte känner mig i form blir jag livrädd. Jag blir så otroligt skraj att jag ska ramla ner i hålet igen. Det går egentligen inte att jämföra då och nu då min "ryggsäck" var otroligt tyngd då. Jag har fått hjälp av KBTn och terapeuten, bearbetat det jobbiga men det skrämmer skiten ur mig ändå. I dagsläget är min ryggsäck väldigt lätt.

 

När man är hemma och nybliven mamma så ska man väl vara lycklig? Är inte alla det? Livet ska vara en dans på rosor. De rosa molnen flödar och fluffar.

 

Jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna. Mitt liv går aldrig som en jämn linje utan det går upp och ner som en bergochdalbana. När jag är på topp orkar jag allt, far och flänger, bakar, städar - energin flödar. När jag dippar sitter jag i soffan och blir bitter.

 

Bitter. Ordet smakar tillochmed illa i munnen.

 

Mammaledigheten ger mig antagligen för mycket tid till att tänka och analysera. Fan vad jag är bra på att analysera. Tyvärr är det inte till min egen förel om vi säger så. Jag går igenom vänskap, förhållandet, mitt eget beteende.. Jag är en sann dramaqueen. En liten sak kan bli så stor!

 

Men.

 

Man måste acceptera att man mår dåligt ibland. Det gör att jag uppskattar alla de andra bra dagarna extra mycket!

 

Jag säger nu absolut inte att jag är olycklig, långt ifrån. Jag har bara alldeles för mycket tid.