Så fort jag kom hem från doktorn så la jag in medicinkassen högt upp i medicinskåpet. Där ligger den än. Jag var så fast besluten om att jag skulle ta mig igenom allt det här utan en tablett. Dumt – kanske men det är mitt val. Jag anser inte att man botar problemen genom att ta piller, du skjuter ju bara på dom.

Veckorna gick och ingen doktor ringde för att kolla hur det gick. Än idag 6 månader senare är det fortfarande ingen som har ringt.

KBT remissen kunde ta upp till 3 månader men det blev ändå mitt ljus på himlen. Min sista utväg att få hjälp.

Min sömn hade blivit totalt rubbad. Jag sov i snitt 4-5 timmar/natt och under dom timmarna vaknade jag med fruktansvärda mardrömmar och ångestattacker. Jag kunde äta lite på jobbet,  hemma gick det inte. Tuggorna växte i munnen och allting smakade skit. Om jag inte kräktes upp det så pinade jag i mig lite för syns skull.

Jag blev en zombie. Jag städade och tvättade hela tiden för att försöka få bort alla tankar, sov inte, åt inte, jobbade på som vanligt, var en “vanlig” mamma under dagtid. Så fort killarna somnade så öppnades mitt helvete igen. Jag grät konstant.

Kroppen gick på högvarv. Utöver sömn och aptitsvårigheter hade jag konstant hög puls, hjärtklappningar, jag var fryssen, hade koncentrationssvårigheter, ingenting var roligt, jag var rastlös och kunde inte sitta still för då kom tankarna. Jag kände mig så fruktansvärt misslyckad!

Jag har aldrig kunnat förstå tjejer som skär sig själv på kroppen för att orka stå ut med ångesten. Det gör jag nu! Fullständigt. En gång stog jag nere i källaren och slog huvudet hårt i väggen för att känna annan smärta än ångesten. Den är fruktansvärd

Tillslut fick jag ett samtal en dag. Det var “min” terapeut ringde och berättade att jag nu hade fått en tid.

[sista delen kommer inom kort..]