Jag började gå på KBTn en gång i veckan/varannan vecka. Jag har en timme åt gången och hur lång tid det kommer ta innan jag är frisk har jag ingen aning om. I början skämdes jag när jag klev innanför dörrarna, smög från parkeringen med stora solglasögon som jag skyddade mig bakom..

 

KBT är ingenting du går igenom som en dans. Det är hårt arbete OCH det lönar sig ju mer du jobbar. Jag jobbar stenhårt.

 

[IDAG]

 

Idag besitter jag en kunskap “friska” människor inte har och förhoppningsvis aldrig kommer att få. Jag skulle aldrig i mitt liv önska någon – inte ens mina värsta fiender att må så här. Jag mår långt ifrån bra men kan glädjas åt mina små små millimeterstora känslosteg varje dag. Jag kan vara lycklig och känna mig glad nu men det är inte som förr, inte än. Jag tvivlar, analyserar och hör fortfarande mina hjärnspöken ganska ofta. Ångesten ligger där ibland och gnager.

 

Jag håller på att lära mig att acceptera mig för den jag är, lära mig att acceptera mina känslor. Fortfarande tycker jag att jag är en värdelös människa men jag accepterar nu tankarna och VET att det innerst inne inte är så.

 

Jag tror att om jag lyssnat på kroppen mycket mycket tidigare än vad jag gjort så hade jag kanske inte hamnat här. Men det är ingenting att spekulera i nu. Jag försöker att ta var dag för sig. Stanna till i livet och njuta av stunden. Framtiden kan man inte göra någonting åt, den blir som den blir. Eventuellt kan du styra aningen men det är inte mycket. Alla ska vi mot samma håll någongång.

 

Min tid är inte kommen än, jag har otroligt mycket att leva för!

 

***

 

Jag vill tacka er som läst min historia och tagit den till er. Det är ingenting jag skrivit för att folk ska tycka synd om mig utan för att jag vill dela med mig av min livshistoria. Det kan hända vem som helst, hur stark man än är. Jag vet nu att jag inte är ensam om att må så här. Jag vill även rikta ett jätte tack till er som mailat mig och berättat er historia. Jag har gråtit när jag läst varenda en av dom. Ensam är inte stark – tillsammans är vi starka!

 

Jag vet nu även vilka mina riktiga vänner är, vilka som finns där för mig i vått och torrt. Dessa människor kommer jag vårda ömt för evigt.

 

Jag är på ett sätt en ny människa nu, snart redo att kläckas ur mitt nya skal. Jag accepterar att livet är som det är, jag accepterar mina känslor och jobbar framåt. En dag i taget, ett steg i taget, ett andetag i taget.