Jag visste egentligen att det sämsta jag kunde göra för min kropp var en skönhetsoperation. Jag var så nedbruten av allt jobb med galan, vanliga jobbet, all press, tjafs, allt arbete hemma m.m. men har jag bestämt mig så har jag bestämt mig.

 

Själva operationen i sig gick bra men läkningen efteråt gick inte allt för bra. Jag fick grymma blödningar i båda brösten och var väldigt nära att få åka in och plocka ut implantaten och tömma brösten på blod. Jag var kolsvart, grön, blå, lila, gul – ja hela färgskalan under och på brösten i flera månader. Smärtan ska vi inte ens tala om!

 

Sakta men säkert började jag ta avstånd från allt jag tyckte var roligt.

 

Jag valde att hoppa av galan pga en massa olika skäl som jag väljer att inte gå in på. Jag hade det riktigt trassligt med mig själv och visste knappt vem jag var längre.

 

Jag kan inte påstå att det bara är det här som fått mig till att må så här. Kollar jag längre bak i tiden så finns det så otroligt mycket att bearbeta som jag bara har valt att lägga i en stängd ryggsäck. Självklart hjälper inte det. Hur traumatiskt är det inte att bli lämnad höggravid vid 18 års ålder (20 dagar innan förlossningen)? Jag har alltid tänkt “Äh, det var väl inte så farligt, jag är stark.” Men vet ni, ensam är inte stark!

 

Efter många samtal med min husläkare med skrik och gråt fick jag träffa en kurator. Vi klaffade aldrig och hon kunde inte hjälpa mig med mina problem så jag fick träffa en psykolog. Jag gick hos henne i flera månader och tyckte väl att det kändes bättre ett tag. Det var ok men jag inte riktigt fick hjälp utan det var mer samtal hur jag mådde för dagen.

 

Månaderna gick och det blev oktober. Jag fick min första riktiga ångestattack. Många utnyttjat ordet så fel. “åh, jag fick sån ångest när han klev fram till mig….”. BULLSHIT säger jag. Ångest är smärtan från helvetet. Det som gör att man inte vill leva. Det som sliter sönder en inifrån och förintar en på fläcken.

 

Med ångesten kom även mina värsta fiender, hjärnspökena. Det kan låta komiskt men dom kom att förändra hela mitt liv. Jag bröts ner sakta men säkert till ingenting – jag blev en DET och mitt helvete startade på riktigt.

 

[fortsättning följer..]