Ibland slutar inte alltid sagan som man vill. Det finns många vägar att följa - hur vet man vilken som är bäst?

(Här skrev jag ett långt inlägg men valde sen att radera det och går och sover istället!)

Regnet öser ner, barnen sitter på skolbussen, Oprah på tvn och det är trångt i knät! En helt vanlig onsdagsmorgon.

Sakta går jag mot bussen för att möta Melker efter skoldagen. Solen skiner och det blåser. Jag går helt i min egna värld....och glider till med vänsterfoten. Va faan?!

Jag tittar ner och inser att jag precis halkat på en orm. O R M! Jag är inte rädd för dessa djur men trots min ickerädsla, höggravid och foglossningar så hoppade jag högt!

Tack och lov var den redan död. Och platt! Nu är den ännu mer död. Jävla ormjävel på att lägga sig precis där jag skulle gå.

Att vakna i sin säng efter ca 10 timmars sömn, kunna ligga kvar och inte höra ett ljud. Det är ren lyx!

Jag tänker inte kliva upp på ett bra tag!

Igår mitt på dagen så hände nåt som gjorde mig oerhört orolig och ledsen. Jag var på väg till husvagnen och skulle äta lunch och plötsligt, mitt i depån så kliver jag på en sten (?) och ramlar. Jag landade olyckligtvis på vänster sida av magen, slog i ena handen och knät.

Jag låg på grusplanen i några minuter. Jag kom inte upp själv då magen krampade, mina foglossningar är hemska samt att jag hade gjort mig illa i både hand och på knät. Runt mig fanns det folk i stort sett var jag än kollade, det var ju mitt i "enduro SM depån"... I en bil bara någon meter ifrån mig satt det tre killar/män. INGEN ansträngde sig ens att fråga hur jag mådde och än mindre att hjälpa mig upp men jag såg att de såg!

Som tur är kommer Elliot cyklandes och springer fram till mig och hjälper mig upp. Jag var mörbultad men kände fosterrörelser snabbt efter fallet vilket dämpade den värsta oron.

Jag är oerhört förvånad över folks (icke) agerande! Jag skäms över Er som inte ens kan lägga några minuter av sin tid att hjälpa en ledsen, chockad gravid kvinna som ramlat. Verkligen - skäms på Er!