Inlagd på sjukhus.

Publicerat: 2013-09-18 Kl: 06:28:13 | I kategori: Tankar | 0 kommentarer

Så. Igår vid 05 tiden vaknade jag av en kraftig smärta i buken. Allt var centrerat till höger sida och jag förstod nog ganska snabbt vad det var. Det gjorde verkligen ont men eftersom jag tycker sjukhus är otroligt obehagligt valde jag att avvakta. Jag tempade mig en gång i timmen men i början var det lugnt. Sen började den stiga.

Magvärken började sprida sig mot navel och då förstod jag att det var dags att åka in, blindtarmen är inte att leka med.. Väl framme på akuten gick det undan. Efter 15 min hade jag sjukhusskjorta och nål i handen. Läkaren kom och klämde på magen och tro mig om jag säger att jag ville ge honom en smäll.. Jag fick ta prover och resultatet var inte bra.

Jag fick åka upp till gyn för att utesluta cystor och liknande. De hittade ingenting och la då in mig på avdelning. Konstigt nog hamnade jag på urologen men det för att kirurgen inte hade platser. Jag klagar inte, sängen har tempurmadrass och min rumsgranne är supergullig. Dock ville jag trycka kudden över ansiktet på henne inatt då hon snarkade och bad om ursäkt om vartannat. Fler prover togs och de visade att min sänka höjts ytterligare.

Natten har inte varit rolig. Dels för att jag inte tycker om att sova hemifrån och dels för att de sprungit in och tagit blodtryck, temp mm varannan timme. Tydligen hade en kirurgläkare varit in kl 03 och klämt på min mage när jag sov, känns himla olustigt.

Nu ligger jag här och vet inte vad som kommer hända. Magen känns snäppet bättre och jag vill åka hem! Jag har inte ätit eller druckit på 1 1/2 dygn, 3 påsar dropp är det jag fått. All personal jag träffat har verkligen varit otroligt professionell.

Jag vill gärna tro att jag klarar mig från operation och får komma hem idag. Fortsättning följer.

Ibland..

Publicerat: 2013-05-23 Kl: 22:30:48 | I kategori: Tankar | 0 kommentarer

..vill man bara sätta sig i ett hörn och gråta. Jävla helvetes 23:e maj! Fm började toppen men trevligt kafferep men sen gick det utför.

I morgon tänker jag ha en skitbra dag, så är det. Morgondagen bjuder på sista kontrollen av Thudor på Ultuna. Håll alla tummar ni kan för oss. Ser det bra ut kommer vi troligtvis slippa ha honom i bur! Han behöver få springa och jag behöver ha en lycklig frisk hund.

Over and out.

Shopping och mammaledighet

Publicerat: 2013-05-20 Kl: 20:41:08 | I kategori: Tankar | 2 kommentarer

Jag som är en instagram och bloggtorsk kan inte sluta undra över hur alla dessa mammalediga kvinnor och tjejer har råd att shoppa som de gör. Bild efter bild på fantastiskt vackra (och dyra!) märkeskläder både till barnen och till sig själva läggs upp varenda vecka. Det ena plagget dyrare och vackrare än det andra.
 
Missförstå mig inte nu, jag dissar inte dessa utan snarare förundras och avundas!
 
Jag har knappt råd att shoppa någonting och vi är inte låginkomsttagare. Jag är tacksam att vi har mat på bordet och vi snålar som bara den för att kunna vara hemma så länge som möjligt med Flora. Jag önskar verkligen att det dimper ner en miljon från himlen så jag också kan åka till stan och spendera pengar.
 
Jag har precis köpt en ny (begagnad) skötväska till Flora men för att kunna köpa den har jag sålt iväg prylar vi inte använder.
 
Jag tror att folk med mycket pengar är lyckligare.
Det hade jag varit i alla fall..
 
 
 
 
 

Vad händer i kroppen?

Publicerat: 2012-12-06 Kl: 13:58:00 | I kategori: Tankar | 3 kommentarer

Det var länge sen sist men idag mår jag verkligen inte bra. Någonting ligger och gnager inombords och jag känner mig ledsen, ful, svag, äcklig och värdelös. Ibland kommer dessa dagar, jag vet att det går över men det är så svårt att acceptera. Det är svårt att förklara känslan som bor inom mig men den är så stark.
 
Jag försöker stå emot, vissa minuter går det - andra inte. Nedstämdheten tar över och ingenting är som jag vill. Jag vet att jag är känslig. Jag intalar mig själv att jag duger, jag är bra precis som jag är. Jag upprepar orden gång på gång i huvudet som en slags inre sjäslig visa.
 
Det är idag 6 månader sen mormor dog. Det är även Finlands självständighetsdag. Hade jag haft en finsk flagga hade jag hissat den idag för hennes skull. Jag vet att hon hade tyckt om det. Just idag är jag extra mycket påmind om att hon inte längre finns med oss. Tårarna rullar ner för kinden och jag önskar så att jag skulle kunna få krama om henne och känna hennes doft. Varför togs hon ifrån oss så tidigt? VARFÖR? Livet är inte rättvist!
 
Fortfarande kan jag komma på mig själv att tänka att jag ska ringa och berätta saker för henne. Det kan tom. gå så långt att jag tar fram hennes nummer i mobilen för att ringa innan det slår mig att hon är död. Död som i borta och aldrig mera ses.
 
Mitt hjärta slår så hårt att jag hör det. Känslan gör att jag vill kräkas!
Ibland är det svårt.
 
 
 
 
 
 

Svärburkspengarna går till..

Publicerat: 2012-11-20 Kl: 09:47:30 | I kategori: Tankar | 3 kommentarer

Idag ställs den nya svärburken på bänken i vårat hem. Det är Elliot som så gärna vill att vi ska införa det här i hemmet. Nu är det slut på fan, jävlar, helvete och skit. Med en prepubertal 11 åring kan det bli spännande... Jag är tyvärr väldigt duktig på att säga dom orden när jag gör mig illa eller tappar nåt vilket händer då och då.
 
Men vad ska vi göra med pengarna sen då? undrade Elliot. Vi vill inte lägga dom i någon bössa på byn för man vet aldrig var dom hamnar. Vi bestämde oss därför att samla burken full och sedan åka till en leksaksaffär och köpa leksaker. Dessa kommer vi personligen lämna till Akademiska sjukhusets lekterapi för cancersjuka barn.
 
Jag är så otroligt stolt över min 8 årings tänkande. Han har ett hjärta av guld och tänker sällan på sig själv!
 
Det vore jätteroligt om fler skulle vilja haka på vår idé och kanske samla burkarna tillsammans för att på så sätt kunna köpa mer leksaker samtidigt att överlämna. Vad säger ni, är ni på?

Känns det igen?

Publicerat: 2012-11-15 Kl: 11:35:00 | I kategori: Tankar | 1 kommentarer

Alla ni som känner igen det här räcker upp en hand!
 
- Vad du är fin i håret! - ähh, det är ju så slitet/har inte borstat det/ser ut som ett skatbo/har en förjävlig utväxt..
 
- Oj vilken fin tröja! - den här?! den som är så gammal..
 
- Vad fint sminkad du är! - ähh, jag har bara kletat på det..
 
- Fan vad du är snygg! - jag? du är fan blind/dum/har dålig smak/grovt synfel..
 
- Vilken härlig personlighet du har! - ähh, jag är ju bara jag..
 
HUR SVÅRT ska det vara för oss att ta emot en fin kommenar och komplimang? Är det nåt särskilt för just oss svenska kvinnor eller är alla tjejer i världen lika dumma? En positiv komplimang går in i ena örat och ut i det andra. Han som inte får nämnas ledsnade rejält på mig. Han sa: "Hur roligt tror du att det är att ge dig en komplimang när du bara viftar bort det?
 
Jag är jättebra på att ge komplimanger men skitkass på att ta emot. Jag viftar bort det som ingenting..
 
Säger någon istället att jag ser trött ut, inte passar så bra i just den färgen på tröjan, var finare i en annan frisyr osv. sugs det in som en kall öl en varm sommardag. Dessutom fastnar orden ganska hårt.
 
Jag är bra smart ibland men när jag får fina kommentarer är jag oerhört knäpp. Jag lovar och svär på att jag ska bli bättre på den punkten! Det tycker jag att ni oxå ska bli.

Vikthysterin som råder..

Publicerat: 2012-11-13 Kl: 09:28:58 | I kategori: Tankar | 0 kommentarer

Jag påverkas otroligt mycket av reklam, tidningsannonser, kataloger m.m. Även otroligt mycket av vad folk skriver på forum (sånt som "rör" mig), det är väl en svaghet jag har. Just det här med vikthysterin som råder överallt tycker jag är skitjobbigt.
 
Jag är precis nybliven mamma med en liten dotter på snart 6 veckor men ändå så känner jag av pressen att jag måste bli smal NU. Jag har tappat alla gravkilon + ca 1,5kg till men jag är iallafall inte nöjd. Någonstans är jag rätt blåst oxå då jag i min hjärna tror att jag ska kunna se ut som en sextonåring i kroppen. Jag har fött 4 barn och det sätter sina spår. Det ska det väl göra?
 
Dagligen läser jag meningar som:
 
 " Nu har jag gått ner x kg sen förra veckan"
" Efter 2 veckor kommer jag i mina gamla jeans"
osv.
 
Det stressar mig. Brutalt mycket!
(här om dagen såg jag en maskeradsida där stl M/40 låg under "storla storlekar?!?!?!)
 
Efter 1 års KBT så är min självkänsla snäppet bättre men långt ifrån bra. Jag tror att jag ska bli lyckligare bara för att jag är smal. Så puckat och jag är medveten om det! Jag ser absolut inte så på andra, det finns så mycket vackra människor överallt i alla storlekar. Jag försöker verkligen att fokusera på att må bra men med så mycket  påverkan utifrån samhället och en lite knakande självkänsla så går det så där...dessutom gillar jag fika och tycker mindre om träning - dålig kombination ;)
 
Men heey, gå ner 2kg kan jag oxå göra om jag inte varit på toa på några dagar.
Och komma i sina gamla jeans - använder inte alla jeansleggings med resår i midjan nu för tiden?

Det här med mitt och ditt..

Publicerat: 2012-11-09 Kl: 20:26:00 | I kategori: Tankar | 3 kommentarer

Idag måste jag verkligen välja mina ord då jag är oerhört äckligt förbannad pga 2 händelser.
 
Förra helgen hade Elias bortamatch med bandyn och råkade tyvärr glömma kvar sina sprittnya Puma sportskor. Jag fick tag på sporthallen idag och det visade sig att några barn troligtvis "busat"(?) med hans skor och nu fanns bara en kvar. En sko, det är inte mycket att ha..inte för ett tvåbent barn iaf.
 
Igår cyklade Elliot till bussen och råkade glömma låset. När han skulle hämta cykeln efter skolan var den borta. Tack och lov hittades cykeln senare under kvällen men ändå.
 
Visst - båda händelserna är bristande ansvar från killarna men HUR SVÅRT ska det vara att ge fan i andras saker? Mitt är mitt och ditt är ditt!!!!!
 
Jag är inte rik och kan skita pengar (I wish!) Jag blir så jävla förbannad...
 
 
 

Minnesgudstjänst

Publicerat: 2012-10-24 Kl: 14:40:00 | I kategori: Tankar | 2 kommentarer

 
Det har snart gått 5 månader sen mormor hastigt lämnade oss. Hon blev bara 71 år. Jag tänker på henne varje dag och ännu mer nu sen Flora föddes. Ibland kommer det bara korta tankar men vissa dagar finns hon med mig hela tiden. Det blir än mer påtagligt när jag åker "hem" till gamla orten. Vårdcentralen ligger mittemot hennes lägenhet och från babycafét ser man rakt in i hennes kök.
 
Idag har varit en sån dag när jag tänkt på henne mycket. Tårarna rullar ner för mina kinder gång på gång. Det gör så ont att hon inte hann träffa Flora, hon hade varit så stolt över henne. Det är snart dags för minnesgudstjänst och jag har inte varit in i kyrkan sen hennes begravning. Det är så otroligt laddat för mig.
 
Jag har alltid trott på liv efter döden och andar men jag är så oerhört skeptisk numera. Hade det funnits något sånt så vet jag att hon hade kontaktat mig. Direkt efter att hon dog så tyckte jag mig känna saker, både fysiskt men även dofter men efter det har det bara varit tomt.
 
Jag önskar så att jag kunde dra tillbaka tiden för att få säga en sista gång hur mycket jag älskar henne.
 
Gammelmormor, jag, mormor och mamma - 4 generationer

Inte som det ska vara..

Publicerat: 2012-09-24 Kl: 22:45:44 | I kategori: Tankar | 3 kommentarer

Jag sitter här i soffan med tårar i mina ögon och en klump i magen. Hur jag än försöker att tänka att känslan snart kommer försvinna så känns det inte riktigt så. Det har väl varit så här mer eller mindre hela mitt liv. Jag vill inte gå in på det allt för djupt då det här är ett mycket känsligt ämne för mig men jag känner att jag måste få skriva av mig.
 
I merparten av mitt liv har jag känt mig bortvald av min pappa. Jag har väl lärt mig att leva med det men det är en sak som jag allt för ofta tänker på, än mer sen jag själv fick barn. Jag kan i min värld inte förstå att man kan göra så?! Jag har tre bröder på pappas sida och jag vet ju hur de har det och vad dom får. De har en pappa som ställer upp för dem, tar med dom på saker - ja han engagerar sig i deras liv. Det har jag aldrig känt att han gjort för mig.
 
Som sagt, jag har lärt mig att leva med det även fast jag många gånger känner mig otroligt ledsen och avundsjuk. Min omgivning reagerar på att jag krampaktigt håller mig fast och fortfarande trots mina 29 år längtar och tror att han ska ändra på sig.
 
Det som jag ikväll känner mig så jävla ledsen över är att han helt glömt bort sitt barnbarns födelsedag. Inte ens ett mess eller samtal. För min del är väl skit samma men att höra ens barn bli besviket för att han inte hört av sig - det gör ONT! Vad ska han skylla på den här gången? Veden? Fiskeresa?
 
En förälder är alltid en förälder men när får man säga stopp? Ikväll ville jag bara ringa upp honom och skrika ur mig all skit jag samlat på mig under alla år men nej. Jag hoppas att han en dag kommer inse vad han missat. 3 (snart 4) fantastiska barnbarn och en dotter som så gärna skulle vilja ha en bra relation till sin far.

En pik?

Publicerat: 2012-09-17 Kl: 15:16:00 | I kategori: Tankar | 1 kommentarer

Undrar om brevbäraren försöker antyda något? Typ att vi redan har tillräckligt med barn..?

 

Hur mycket ska barnen få bestämma?

Publicerat: 2012-09-14 Kl: 08:56:00 | I kategori: Tankar | 3 kommentarer

Vilket regn och ruskväder det är ute idag. Själv sitter jag nu och kurar ner mig i soffan under en filt och en god kopp jordgubbste. Idag var jag så "snäll" och körde ungarna till bussen. Det som slog mig var hur dåligt klädda många barn var. Det var inte många med regnkläder och gummistövlar, det jag såg mest av var tjocktröjor och gympadojjor.
 
Jag hade en period förra året med Elias när vi tjafsade om ungefär det mesta i ytterklädesväg. Han ville inte ha några regnkläder eller gummistövlar för det var töntigt. Jag tvärvägrade att låta ungen gå till skolan med gympaskor när det var soppsurt i marken. I skolan där vi har barnen börjar de varje morgon med att gå en skogspromenad på ca 1 km, ni kan ju tänka er hur både fötter och skor mår efter det en regnig dag.
 
Det är en svår balans. En del av Elias kompisar (11-12 års åldern) behöver inte längre ha cykelhjälm tillexempel. Vad tycker ni? När är ett barn redo att få bestämma vad de ska ha på sig?
 
RSS 2.0