Inte på topp.

Publicerat: 2013-04-07 Kl: 12:13:00 | I kategori: Depression | 1 kommentarer

Anledningen till mitt ickebloggande har varit mitt eget välmående. Jag har jättesvårt att acceptera att jag inte ligger på topp med duracellkaninsenergi.
 
När jag inte mår bra och inte känner mig i form blir jag livrädd. Jag blir så otroligt skraj att jag ska ramla ner i hålet igen. Det går egentligen inte att jämföra då och nu då min "ryggsäck" var otroligt tyngd då. Jag har fått hjälp av KBTn och terapeuten, bearbetat det jobbiga men det skrämmer skiten ur mig ändå. I dagsläget är min ryggsäck väldigt lätt.
 
När man är hemma och nybliven mamma så ska man väl vara lycklig? Är inte alla det? Livet ska vara en dans på rosor. De rosa molnen flödar och fluffar.
 
Jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna. Mitt liv går aldrig som en jämn linje utan det går upp och ner som en bergochdalbana. När jag är på topp orkar jag allt, far och flänger, bakar, städar - energin flödar. När jag dippar sitter jag i soffan och blir bitter.
 
Bitter. Ordet smakar tillochmed illa i munnen.
 
Mammaledigheten ger mig antagligen för mycket tid till att tänka och analysera. Fan vad jag är bra på att analysera. Tyvärr är det inte till min egen förel om vi säger så. Jag går igenom vänskap, förhållandet, mitt eget beteende.. Jag är en sann dramaqueen. En liten sak kan bli så stor!
 
Men.
 
Man måste acceptera att man mår dåligt ibland. Det gör att jag uppskattar alla de andra bra dagarna extra mycket!
 
Jag säger nu absolut inte att jag är olycklig, långt ifrån. Jag har bara alldeles för mycket tid.

Stress

Publicerat: 2013-03-20 Kl: 23:37:00 | I kategori: Depression | 0 kommentarer

Kollade ni på "helt sjukt" med David Helenius? Idag handlar det om stress och utbrändhet. Redan 10 minuter in i programmet så kände jag igen mig SÅ mycket.
 
Dagens människor ska vara supermänniskor - vi ska hinna allt och mer därtill. Jag tror att alla stressar mer eller mindre varje dag och det är mycket påverkan utifrån. Vi ska vara som robotar och orka allt samtidigt som vi informerar folk om vad vi gör via dator och mobil. Vi är dessutom jämt tillgängliga!
 
Det sköljdes över mig som en stor våg. Jag visste verkligen precis vad de pratade om. Det är smärtsamt när minnena kommer ikapp en. Jag kan fortfarande känna ångestens bittra smak och blir livrädd av känslan, jag önskar ingen detsamma. Jag vill aldrig någonsin hamna där igen. Depressionen från helvetet.
 
När vi åkte hem från England drabbades jag av panikångest på flygplanet. De första 40 minuterna var vidriga och jag visste inte hur jag skulle överleva hemresan. Det kändes som att min arm vägde 100kg när jag försökte flytta den, varenda andetag gjorde ont att ta. Varför jag fick det vet jag inte - otryggt, flygrädsla, trångt och så långt från min vanligtvis trygga vardag. Jag är mer säker idag på var jag har mig själv än jag någonsin varit men ibland kommer det bakslag. Acceptera acceptera acceptera.
 
Jag är inte deprimerad nu men de finns fortfarande någon slags kvarvarande biverkningar. Jag tror att jag kommer att få jobba länge för att de ska försvinna.
 
Efter ett stort sår blir det alltid ett ärr.
Det är ett slags minne antar jag.

Att leva med depression och hjärnspöken del 5. [sista delen]

Publicerat: 2013-01-30 Kl: 09:19:22 | I kategori: Depression | 0 kommentarer

Jag började gå på KBTn en gång i veckan/varannan vecka. Jag har en timme åt gången och hur lång tid det kommer ta innan jag är frisk har jag ingen aning om. I början skämdes jag när jag klev innanför dörrarna, smög från parkeringen med stora solglasögon som jag skyddade mig bakom..

 

KBT är ingenting du går igenom som en dans. Det är hårt arbete OCH det lönar sig ju mer du jobbar. Jag jobbar stenhårt.

 

[IDAG]

 

Idag besitter jag en kunskap “friska” människor inte har och förhoppningsvis aldrig kommer att få. Jag skulle aldrig i mitt liv önska någon – inte ens mina värsta fiender att må så här. Jag mår långt ifrån bra men kan glädjas åt mina små små millimeterstora känslosteg varje dag. Jag kan vara lycklig och känna mig glad nu men det är inte som förr, inte än. Jag tvivlar, analyserar och hör fortfarande mina hjärnspöken ganska ofta. Ångesten ligger där ibland och gnager.

 

Jag håller på att lära mig att acceptera mig för den jag är, lära mig att acceptera mina känslor. Fortfarande tycker jag att jag är en värdelös människa men jag accepterar nu tankarna och VET att det innerst inne inte är så.

 

Jag tror att om jag lyssnat på kroppen mycket mycket tidigare än vad jag gjort så hade jag kanske inte hamnat här. Men det är ingenting att spekulera i nu. Jag försöker att ta var dag för sig. Stanna till i livet och njuta av stunden. Framtiden kan man inte göra någonting åt, den blir som den blir. Eventuellt kan du styra aningen men det är inte mycket. Alla ska vi mot samma håll någongång.

 

Min tid är inte kommen än, jag har otroligt mycket att leva för!

 

***

 

Jag vill tacka er som läst min historia och tagit den till er. Det är ingenting jag skrivit för att folk ska tycka synd om mig utan för att jag vill dela med mig av min livshistoria. Det kan hända vem som helst, hur stark man än är. Jag vet nu att jag inte är ensam om att må så här. Jag vill även rikta ett jätte tack till er som mailat mig och berättat er historia. Jag har gråtit när jag läst varenda en av dom. Ensam är inte stark – tillsammans är vi starka!

 

Jag vet nu även vilka mina riktiga vänner är, vilka som finns där för mig i vått och torrt. Dessa människor kommer jag vårda ömt för evigt.

 

Jag är på ett sätt en ny människa nu, snart redo att kläckas ur mitt nya skal. Jag accepterar att livet är som det är, jag accepterar mina känslor och jobbar framåt. En dag i taget, ett steg i taget, ett andetag i taget.

Att leva med depression och hjärnspöken del 4.

Publicerat: 2013-01-30 Kl: 09:17:07 | I kategori: Depression | 1 kommentarer

Så fort jag kom hem från doktorn så la jag in medicinkassen högt upp i medicinskåpet. Där ligger den än. Jag var så fast besluten om att jag skulle ta mig igenom allt det här utan en tablett. Dumt – kanske men det är mitt val. Jag anser inte att man botar problemen genom att ta piller, du skjuter ju bara på dom.

 

Veckorna gick och ingen doktor ringde för att kolla hur det gick. Än idag 6 månader senare är det fortfarande ingen som har ringt.

 

KBT remissen kunde ta upp till 3 månader men det blev ändå mitt ljus på himlen. Min sista utväg att få hjälp.

 

Min sömn hade blivit totalt rubbad. Jag sov i snitt 4-5 timmar/natt och under dom timmarna vaknade jag med fruktansvärda mardrömmar och ångestattacker. Jag kunde äta lite på jobbet,  hemma gick det inte. Tuggorna växte i munnen och allting smakade skit. Om jag inte kräktes upp det så pinade jag i mig lite för syns skull.

 

Jag blev en zombie. Jag städade och tvättade hela tiden för att försöka få bort alla tankar, sov inte, åt inte, jobbade på som vanligt, var en “vanlig” mamma under dagtid. Så fort killarna somnade så öppnades mitt helvete igen. Jag grät konstant.

 

Kroppen gick på högvarv. Utöver sömn och aptitsvårigheter hade jag konstant hög puls, hjärtklappningar, jag var fryssen, hade koncentrationssvårigheter, ingenting var roligt, jag var rastlös och kunde inte sitta still för då kom tankarna. Jag kände mig så fruktansvärt misslyckad!

 

Jag har aldrig kunnat förstå tjejer som skär sig själv på kroppen för att orka stå ut med ångesten. Det gör jag nu! Fullständigt. En gång stog jag nere i källaren och slog huvudet hårt i väggen för att känna annan smärta än ångesten. Den är fruktansvärd

 

Tillslut fick jag ett samtal en dag. Det var “min” terapeut ringde och berättade att jag nu hade fått en tid.

 

[sista delen kommer inom kort..]

Att leva med depression och hjärnspöken del 3.

Publicerat: 2013-01-30 Kl: 09:15:34 | I kategori: Depression | 0 kommentarer

Jag såg bara hur perfekta alla andra var, det fanns ingen annan människa som hade brister förutom jag. Jag kände mig värdelös, äcklig, fulaste av dom fula, genomskinlig – ja alla negativa ord som fanns. Varför skulle någon vilja vara vän med mig? Hur kunde min man vilja ha mig? Jag tyckte att mina barn förtjänade en bättre mamma för jag var ju faktiskt fruktansvärt värdelös och vidrig. Jag förtjänade knappt att få andas samma luft som alla andra.

 

Jag började tvivla på alla i min närhet och allra helst på min man. Jag anklagade honom gång på gång för diverse saker. Jag slutade med det mesta som någonsin gett mig glädje. Jag hörde inte av mig till mina vänner, jag åkte ingenstans, jag gjorde ingenting förutom att jobba, städa och laga mat. Mitt hem var min borg men det blev även mitt fängelse.

 

Utåt så syntes det inte men insidan var ett fullkomligt kaos.

 

Jag fick så pass starka ångestattacker att jag började kräkas av trycket inifrån. Jag hade alltid med mig en hundbajspåse i fickan för jag kunde kräkas var jag än var. Hade vi främmande hemma sprang jag ner och låtsades tvätta men egentligen hade jag sån ångest att jag fick spy i en påse. Jag ville inte att någon skulle höra mig på toan.

 

I den här vevan sökte jag mig till vårdcentralen än en gång. Jag skrek, grät, skakade och mådde så fruktansvärt dåligt. Jag bad på mina bara ben om någon som kunde hjälpa mig.

 

Läkaren gjorde tester på mig och den dagen fick jag veta att jag hade en stressdepression med ångestsymtom utöver min nollade självkänsla. Hon skrev en remiss till Öppenpsyk där jag skulle få börja med KBT. Innan jag fick gå därifrån så fick jag massor med mediciner utskrivna. Jag ville verkligen inte äta ett piller och talade om mitt hat för tabletter till henne men hon vägrade att släppa mig därifrån om jag inte lovade att hämta ut dom. Hon ville även sjukskriva mig men jag ville inte vara hemma. Hade jag följt hennes val hade jag varit apatisk idag.

 

Hon lovade mig att hon skulle höra av sig efter en vecka innan jag skulle börja trappa upp medicineringen. Där började en av mina jobbigaste livsresor.

 

[fortsättning följer...]

Att leva med depression och hjärnspöken del 2.

Publicerat: 2013-01-30 Kl: 09:13:38 | I kategori: Depression | 0 kommentarer

Jag visste egentligen att det sämsta jag kunde göra för min kropp var en skönhetsoperation. Jag var så nedbruten av allt jobb med galan, vanliga jobbet, all press, tjafs, allt arbete hemma m.m. men har jag bestämt mig så har jag bestämt mig.

 

Själva operationen i sig gick bra men läkningen efteråt gick inte allt för bra. Jag fick grymma blödningar i båda brösten och var väldigt nära att få åka in och plocka ut implantaten och tömma brösten på blod. Jag var kolsvart, grön, blå, lila, gul – ja hela färgskalan under och på brösten i flera månader. Smärtan ska vi inte ens tala om!

 

Sakta men säkert började jag ta avstånd från allt jag tyckte var roligt.

 

Jag valde att hoppa av galan pga en massa olika skäl som jag väljer att inte gå in på. Jag hade det riktigt trassligt med mig själv och visste knappt vem jag var längre.

 

Jag kan inte påstå att det bara är det här som fått mig till att må så här. Kollar jag längre bak i tiden så finns det så otroligt mycket att bearbeta som jag bara har valt att lägga i en stängd ryggsäck. Självklart hjälper inte det. Hur traumatiskt är det inte att bli lämnad höggravid vid 18 års ålder (20 dagar innan förlossningen)? Jag har alltid tänkt “Äh, det var väl inte så farligt, jag är stark.” Men vet ni, ensam är inte stark!

 

Efter många samtal med min husläkare med skrik och gråt fick jag träffa en kurator. Vi klaffade aldrig och hon kunde inte hjälpa mig med mina problem så jag fick träffa en psykolog. Jag gick hos henne i flera månader och tyckte väl att det kändes bättre ett tag. Det var ok men jag inte riktigt fick hjälp utan det var mer samtal hur jag mådde för dagen.

 

Månaderna gick och det blev oktober. Jag fick min första riktiga ångestattack. Många utnyttjat ordet så fel. “åh, jag fick sån ångest när han klev fram till mig….”. BULLSHIT säger jag. Ångest är smärtan från helvetet. Det som gör att man inte vill leva. Det som sliter sönder en inifrån och förintar en på fläcken.

 

Med ångesten kom även mina värsta fiender, hjärnspökena. Det kan låta komiskt men dom kom att förändra hela mitt liv. Jag bröts ner sakta men säkert till ingenting – jag blev en DET och mitt helvete startade på riktigt.

 

[fortsättning följer..]

Att leva med depression och hjärnspöken del 1.

Publicerat: 2013-01-30 Kl: 09:08:00 | I kategori: Depression | 0 kommentarer

Ni som följt min blogg tidigare vet ju att jag försvann pga min “sjukdom”. Hur illa det varit vet egentligen inte många. Jag är väldigt duktig på att visa upp en stark fasad medans det invändigt är kaos.

 

Anledningen till att jag tar upp det här är för att jag vill dela med mig av mina erfarenheter och hjälpa andra. Det är fler än vad man tror som mår riktigt dåligt! Det jag kommer att beskriva är ju självklart min egen erfarenhet och vad jag har varit med om men alla har vi självklart olika symtom och tankar.

 

För min del så började det här för länge sen. Jag har alltid varit en mycket utseendefixerad person som bryr mig otroligt mycket om hur jag ser ut. Jag har kunnat byta kläder 3-4 gånger innan jag ens åker och jobbar. Jag skulle aldrig åka till jobbet eller till affären osminkad. En annan (stor) del är vikten. Jag har pendlat mycket i vikt och bitvis har jag kräkts upp det jag äter. Jag vet att jag har ett stört beteende till mat! Det har gjort att jag står på vågen ibland flera gånger om dagen.Men det spelade aldrig någon roll vad jag vägde för jag var aldrig nöjd.

 

Utöver all utseendenoja så är jag även en kontrollmänniska. Jag vill och försöker ha koll på allt. Jag kan få panik när en av pojkarnas vantar är borta och jag inte hittar den, jag kan inte slappna av förrän den kommer tillrätta. Inre kaos. Barnens leksaker har legat i storleksordning, böcker i färgordning – typ allt har sin plats och m å s t e stå där och ingen annan stans. Jag vill vara den snygga, perfekta frun som alltid ställer upp, ser snygg ut, har ett perfekt hem, perfekta barn m.m m.m.

 

Det fungerade aldrig. År efter år försökte jag men nådde aldrig mitt eget mål. Vad andra säger i en sån här situation spelar aldrig någon roll för jag trodde inte ett skit på vad någon sa.

 

Tillslut smällde det bara till en dag. Jag minns det väldigt väl. Dagen efter mammabloggalan kollapsade jag och minns knappt hur jag kom hem från hotellet. Det var på söndagen, på måndagen la jag mig på operationsbordet och stoppade in silikon i brösten.

 

[fortsättning följer...]

Ny kategori

Publicerat: 2013-01-30 Kl: 09:06:00 | I kategori: Depression | 0 kommentarer

 Jag har länge tänkt på om jag ska flytta över mina inlägg om depression till den här bloggen. Det är någonting som verkligen ändrat den jag är och gett mig en otrolig erfarenhet både på gott och ont. Just nu ligger dessa inlägg kvar på den gamla bloggen (http://uppsalamagazine.se/category/vi-bloggar/gammalfjortis/)
 
Jag har fått sån respons på dessa! Folk har hört av sig via telefon, mail, facebook mm. för att berätta att de upplever/upplevt samma sak, därför väljer jag nu att flytta dessa hit till en egen kategori.
 
Fler har frågat hur jag mår idag. Jag är friskförklarad av min terapeut och går inte längre i terapi. Dock arbetar jag med mig själv varje dag. Självkänslan är precis som motion en färskvara. Jag jobbar med mig själv dagligen! 
 
Den viktigaste personen i ditt liv är du! Alla har vi fel och brister, det gäller bara att acceptera sina egna.

Att känna glädje

Publicerat: 2012-11-14 Kl: 10:56:55 | I kategori: Depression | 0 kommentarer

Idag känner jag mig extra tacksam över allting men mest av allt känner jag sån tacksamhet över att kunna känna glädje igen. Ren rinnande glädje! Jag tänker tillbaka ganska ofta på hur dåligt jag verkligen mådde, det är inte klokt. Man kan inte hjälpa att man blir sjuk men söka hjälp kan vem som helt göra när livet känns tungt. Det gäller bara att våga ta det steget! Det gäller att söka hjälp INNAN bägaren rinner över och inte efter. Jag hade mått dåligt i många år innan jag verkligen vågade ta tag i det.
 
Jag trodde aldrig att jag skulle sitta här ett år senare och känna så här. Fortfarande har jag många dåliga dagar där jag grubblar, tvivlar och känner mig störd men jag tror det är en del av tillfrisknandet. Det hjälper mig än mer att uppskatta alla bra dagar i livet jag har!
 
Som ni vet efter tidigare inlägg så kämpar jag på med min självkänsla oxå. Det är nog den värsta men bästa biten. Hur ska man kunna acceptera att det är den här kroppen och det här ansiktet jag har. Varenda dag får jag be hjärnspökena att dra åt helvete! Jag DUGER som jag är!
 
 
 
 
 
 

Hej då terapeuten!

Publicerat: 2012-09-10 Kl: 16:31:00 | I kategori: Depression | 1 kommentarer

Idag har jag varit på KBT. Nästa vecka går jag troligtvis dit för sista gången. Hon tycker att jag har kommit så långt i min utveckling och fått de verktygen jag behöver. Själv vet jag inte om jag håller med. Eller jo kanske! Jag kan inte säga att jag mår helt bra, det är en bit kvar MEN jag har gjort grymma framsteg.

Jag tror att jag håller mig kvar i henne som ett barn håller i sin snuttefilt. Det har blivit en slags trygghet att veta att jag ska dit, att hon finns där för mig. Men det är som hon sa till mig idag, det är inte där inne i rummet terapin sker utan det är ute i verkliga livet. Livet är inte lätt, inte för någon!

Oktober närmar sig med stormsteg och det var då allt brakade loss. Min redan överfyllda bägare rann över och bildade ett inre stormigt och kaosartat hav. Det har alltså snart gått ett år. 365 dagar! Det är inte klokt.. Som en hundbiten människa som har blivit extremt hundrädd är jag oktoberrädd. Det kanske låter patetiskt men så är det. Jag har genomlidit ett inre helvete med många olika symtom. Hjärnspöken, ångest, lidande, sömnlös, ingen aptit, överanalyserande, självmordstankar. Ren och skär självdestruktivitet!

Men ur allting ont kan det oxå komma något gott, jag har lärt känna mig själv bättre än någonsin.
RSS 2.0