Idag har jag varit på KBT. Nästa vecka går jag troligtvis dit för sista gången. Hon tycker att jag har kommit så långt i min utveckling och fått de verktygen jag behöver. Själv vet jag inte om jag håller med. Eller jo kanske! Jag kan inte säga att jag mår helt bra, det är en bit kvar MEN jag har gjort grymma framsteg.

Jag tror att jag håller mig kvar i henne som ett barn håller i sin snuttefilt. Det har blivit en slags trygghet att veta att jag ska dit, att hon finns där för mig. Men det är som hon sa till mig idag, det är inte där inne i rummet terapin sker utan det är ute i verkliga livet. Livet är inte lätt, inte för någon!

Oktober närmar sig med stormsteg och det var då allt brakade loss. Min redan överfyllda bägare rann över och bildade ett inre stormigt och kaosartat hav. Det har alltså snart gått ett år. 365 dagar! Det är inte klokt.. Som en hundbiten människa som har blivit extremt hundrädd är jag oktoberrädd. Det kanske låter patetiskt men så är det. Jag har genomlidit ett inre helvete med många olika symtom. Hjärnspöken, ångest, lidande, sömnlös, ingen aptit, överanalyserande, självmordstankar. Ren och skär självdestruktivitet!

Men ur allting ont kan det oxå komma något gott, jag har lärt känna mig själv bättre än någonsin.