Att leva med depression och hjärnspöken del 3.

Publicerat: 2013-01-30 Kl: 09:15:34 | I kategori: Depression

Jag såg bara hur perfekta alla andra var, det fanns ingen annan människa som hade brister förutom jag. Jag kände mig värdelös, äcklig, fulaste av dom fula, genomskinlig – ja alla negativa ord som fanns. Varför skulle någon vilja vara vän med mig? Hur kunde min man vilja ha mig? Jag tyckte att mina barn förtjänade en bättre mamma för jag var ju faktiskt fruktansvärt värdelös och vidrig. Jag förtjänade knappt att få andas samma luft som alla andra.

 

Jag började tvivla på alla i min närhet och allra helst på min man. Jag anklagade honom gång på gång för diverse saker. Jag slutade med det mesta som någonsin gett mig glädje. Jag hörde inte av mig till mina vänner, jag åkte ingenstans, jag gjorde ingenting förutom att jobba, städa och laga mat. Mitt hem var min borg men det blev även mitt fängelse.

 

Utåt så syntes det inte men insidan var ett fullkomligt kaos.

 

Jag fick så pass starka ångestattacker att jag började kräkas av trycket inifrån. Jag hade alltid med mig en hundbajspåse i fickan för jag kunde kräkas var jag än var. Hade vi främmande hemma sprang jag ner och låtsades tvätta men egentligen hade jag sån ångest att jag fick spy i en påse. Jag ville inte att någon skulle höra mig på toan.

 

I den här vevan sökte jag mig till vårdcentralen än en gång. Jag skrek, grät, skakade och mådde så fruktansvärt dåligt. Jag bad på mina bara ben om någon som kunde hjälpa mig.

 

Läkaren gjorde tester på mig och den dagen fick jag veta att jag hade en stressdepression med ångestsymtom utöver min nollade självkänsla. Hon skrev en remiss till Öppenpsyk där jag skulle få börja med KBT. Innan jag fick gå därifrån så fick jag massor med mediciner utskrivna. Jag ville verkligen inte äta ett piller och talade om mitt hat för tabletter till henne men hon vägrade att släppa mig därifrån om jag inte lovade att hämta ut dom. Hon ville även sjukskriva mig men jag ville inte vara hemma. Hade jag följt hennes val hade jag varit apatisk idag.

 

Hon lovade mig att hon skulle höra av sig efter en vecka innan jag skulle börja trappa upp medicineringen. Där började en av mina jobbigaste livsresor.

 

[fortsättning följer...]

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0