Humöret har dämpats aningen med hjälp av frisk luft och bästa sällskapet av min älskade hund. Jag har så mycket att tänka på och jag svämmar över av känslor! Jag lär nog kramas extra mycket med familjen ikväll.

Nu har jag ägnat mig åt de sista förberedelserna och det känns så skönt att ha det gjort. Nu är det bara spjälsängen som ska upp.

Det är inte riktigt dags för Kottas att titta ut än men nån gång i veckan smäller det ;)

Och nej, jag har fortfarande inte förstått det själv än.

Regnet öser ner, barnen sitter på skolbussen, Oprah på tvn och det är trångt i knät! En helt vanlig onsdagsmorgon.

Sakta går jag mot bussen för att möta Melker efter skoldagen. Solen skiner och det blåser. Jag går helt i min egna värld....och glider till med vänsterfoten. Va faan?!

Jag tittar ner och inser att jag precis halkat på en orm. O R M! Jag är inte rädd för dessa djur men trots min ickerädsla, höggravid och foglossningar så hoppade jag högt!

Tack och lov var den redan död. Och platt! Nu är den ännu mer död. Jävla ormjävel på att lägga sig precis där jag skulle gå.

En tanke slog mig igår... Jag har ju haft otroliga problem med min självkänsla och igår stod jag framför kameran i underkläder, det hade jag nog aldrig trott tidigare. 76,5kg kärlek... jag såg gropar lite här och var, daller och diverse skavanker MEN det är ju den här kroppen jag har!

Alla är vi skapta olika och jag ser ut så här!

Jag är precis hemkommen från en gravidfotografering med min bästa Matilda! Jag avskyr verkligen att stå framför kameran men jag kände mig så avslappnad. Hon är verkligen jätteduktig! Här kommer ett litet smakprov:

Undrar om brevbäraren försöker antyda något? Typ att vi redan har tillräckligt med barn..?

Nu känns det verkligen som att det börjar närma sig på riktigt. Idag hade jag sista besöket hos barnmorskan och det är klart att det känns lite vemodigt. Det är mysigt att gå dit och lyssna på hjärtljud och bli ompysslad.

Det som är ännu mer spännande är att vi inte vet vad det är som ligger i magen ;) Jo vi vet att det är en bebis men pojke eller flicka? Det råder helt klart delade åsikter om den saken. Merparten tror på en flicka måste jag ändå säga. Men precis som jag fått höra "det där är en solklar pojkmage" så har jag även fått höra att det precis ser ut som en flickmage.

Det är oerhört spännande att gissa och läsa om skrock ang. kön. När jag kollar på killarnas hjärtljud så skiljer det sig faktiskt lite den här gången. Dom är lägre! Lågt hjärtljud (under 140) "ska" betyda pojke, det har inte riktigt stämt för oss. Så här har mina legat tidigare:

Elias: 150, 156, 132, 140, 132, 136, 140, 134, 148

Elliot: 150, 150, 148, 144, 144, 150, 150, 145, 162

Melker: 150, 150, 145, 140, 138, 160, 132

Kottas: 148, 144, 138, 137, 147

Ringtestet har visat samma svar varenda gång jag kollat den här graviditeten. Ringen cirkulerar. (För er som aldrig stött på begreppet så tar man ett hårstrå från modern och trär på en vigsel/förlovningsring och håller den över magen eller hennes handled. Pendlar den = pojke. Snurrar i cirklar = flicka)

Min inre känsla säger en sak och det jag tror är det andra könet. Jag önskar självklart att det är en liten tös som boar i magen men har man tre killar så känns den sannorligheten ganska liten. Magen är rund som en boll iallafall!

Att vakna i sin säng efter ca 10 timmars sömn, kunna ligga kvar och inte höra ett ljud. Det är ren lyx!

Jag tänker inte kliva upp på ett bra tag!

Stolt pojke i förskoleklassen gör sin första läxa! Liten är numera stor. <3

Som gravid är det inte jätte kul att köpa kläder, iaf inte byxor. Igår hittade jag en ursnygg kofta som jag genast var tvungen att köpa. Kärlek vid första ögonkastet kan man säga.

För 10 dagar sen fastande Elliot med 3 fingrar mellan kedja och drev på sin cykel. Som tur är skadade han bara ett finger illa. Idag var det äntligen dags att ta stygnen. Vi kom ner till distriktssköterskan kl 11 men det gick inte så smärtfritt och smidigt som vi trott.

Elliot skrek som en gris när hon började dra i ett stygn. Han är en mycket smärttålig kille vill jag tillägga! Hon hämtade en läkare som tittade på fingret. Han förklarade för oss att om det här hade hänt här i Sverige (vi var i Finland när det hände) så hade de amputerat fingertoppen då dessa skador är mycket svårläkta. Det är svårt att få tillbaka cirkulationen i en fingertopp. På ena sidan är allt avslitet ner till benet så nu är det bara att hoppas att han tillslut kommer kunna böja fingertoppen och få tillbaka full känsel igen.

Igår mitt på dagen så hände nåt som gjorde mig oerhört orolig och ledsen. Jag var på väg till husvagnen och skulle äta lunch och plötsligt, mitt i depån så kliver jag på en sten (?) och ramlar. Jag landade olyckligtvis på vänster sida av magen, slog i ena handen och knät.

Jag låg på grusplanen i några minuter. Jag kom inte upp själv då magen krampade, mina foglossningar är hemska samt att jag hade gjort mig illa i både hand och på knät. Runt mig fanns det folk i stort sett var jag än kollade, det var ju mitt i "enduro SM depån"... I en bil bara någon meter ifrån mig satt det tre killar/män. INGEN ansträngde sig ens att fråga hur jag mådde och än mindre att hjälpa mig upp men jag såg att de såg!

Som tur är kommer Elliot cyklandes och springer fram till mig och hjälper mig upp. Jag var mörbultad men kände fosterrörelser snabbt efter fallet vilket dämpade den värsta oron.

Jag är oerhört förvånad över folks (icke) agerande! Jag skäms över Er som inte ens kan lägga några minuter av sin tid att hjälpa en ledsen, chockad gravid kvinna som ramlat. Verkligen - skäms på Er!

Det här med att bo i husvagn med make, tre barn och hund kan ibland vara rätt krävande. Dessutom när du är höggravid och sover på en madrass tjock som ett trosskydd. Det är enkelt att gå varandra på nerverna om vi säger så. Nu är ju vi rätt rutinerade att bo så här, endurosäsongen är lång och tävlingar finns det gott om. I måndags kväll kom vi hem från VM i Finland och igår åkte vi mot SM. Borta bra men hemma bäst?

Värst är nog att man står så tätt inpå varandra i depån. Det är elverk som brummar, hojjar som startas och varvas tidigt på morgonen men så är det här livet. Det är en livsstil!

Nu ska jag backa in på min halvkubik till badrum och försöka kissa och borsta tänderna.

God lördagsmorgon på er!