Det var en gång en ung och spänstig stjärt. Hon levde livets glada dagar och njöt till fullo. I högstadiet kunde hon få uppmärksamhet - en dask eller två men det tyckte hon nog lite om i den åldern. 

 

När hon blev 25+ var hon inte lika spänstig längre. Hennes ägare fick valla på stjärten rätt bra för att hålla henne i form. Ägaren odlade barn snabbare än vad andra hinner gro skägg och det påverkade den lilla söta stjärten ordentligt. Hon blev hängig ju mer hon tänkte på det. En dag såg stjärten att hon hade fått gropar! Först trodde hon att det var övergående men icke.

 

När ägaren satte fjärde barnet till världen hände någonting drastiskt. Stjärten försvann i takt med att ägarens kilon rasade. Hon kände inte alls igen sig själv. Hennes kusiner låren hade tidigare bott en bit fort - nu satt de plötsligt ihop i en jämn linje. Den unga spänstiga stjärten var en minne blott! Hon kände sig tillplattad och på ett sätt sparkad.

 

The end!

Jag började gå på KBTn en gång i veckan/varannan vecka. Jag har en timme åt gången och hur lång tid det kommer ta innan jag är frisk har jag ingen aning om. I början skämdes jag när jag klev innanför dörrarna, smög från parkeringen med stora solglasögon som jag skyddade mig bakom..

 

KBT är ingenting du går igenom som en dans. Det är hårt arbete OCH det lönar sig ju mer du jobbar. Jag jobbar stenhårt.

 

[IDAG]

 

Idag besitter jag en kunskap “friska” människor inte har och förhoppningsvis aldrig kommer att få. Jag skulle aldrig i mitt liv önska någon – inte ens mina värsta fiender att må så här. Jag mår långt ifrån bra men kan glädjas åt mina små små millimeterstora känslosteg varje dag. Jag kan vara lycklig och känna mig glad nu men det är inte som förr, inte än. Jag tvivlar, analyserar och hör fortfarande mina hjärnspöken ganska ofta. Ångesten ligger där ibland och gnager.

 

Jag håller på att lära mig att acceptera mig för den jag är, lära mig att acceptera mina känslor. Fortfarande tycker jag att jag är en värdelös människa men jag accepterar nu tankarna och VET att det innerst inne inte är så.

 

Jag tror att om jag lyssnat på kroppen mycket mycket tidigare än vad jag gjort så hade jag kanske inte hamnat här. Men det är ingenting att spekulera i nu. Jag försöker att ta var dag för sig. Stanna till i livet och njuta av stunden. Framtiden kan man inte göra någonting åt, den blir som den blir. Eventuellt kan du styra aningen men det är inte mycket. Alla ska vi mot samma håll någongång.

 

Min tid är inte kommen än, jag har otroligt mycket att leva för!

 

***

 

Jag vill tacka er som läst min historia och tagit den till er. Det är ingenting jag skrivit för att folk ska tycka synd om mig utan för att jag vill dela med mig av min livshistoria. Det kan hända vem som helst, hur stark man än är. Jag vet nu att jag inte är ensam om att må så här. Jag vill även rikta ett jätte tack till er som mailat mig och berättat er historia. Jag har gråtit när jag läst varenda en av dom. Ensam är inte stark – tillsammans är vi starka!

 

Jag vet nu även vilka mina riktiga vänner är, vilka som finns där för mig i vått och torrt. Dessa människor kommer jag vårda ömt för evigt.

 

Jag är på ett sätt en ny människa nu, snart redo att kläckas ur mitt nya skal. Jag accepterar att livet är som det är, jag accepterar mina känslor och jobbar framåt. En dag i taget, ett steg i taget, ett andetag i taget.

Så fort jag kom hem från doktorn så la jag in medicinkassen högt upp i medicinskåpet. Där ligger den än. Jag var så fast besluten om att jag skulle ta mig igenom allt det här utan en tablett. Dumt – kanske men det är mitt val. Jag anser inte att man botar problemen genom att ta piller, du skjuter ju bara på dom.

 

Veckorna gick och ingen doktor ringde för att kolla hur det gick. Än idag 6 månader senare är det fortfarande ingen som har ringt.

 

KBT remissen kunde ta upp till 3 månader men det blev ändå mitt ljus på himlen. Min sista utväg att få hjälp.

 

Min sömn hade blivit totalt rubbad. Jag sov i snitt 4-5 timmar/natt och under dom timmarna vaknade jag med fruktansvärda mardrömmar och ångestattacker. Jag kunde äta lite på jobbet,  hemma gick det inte. Tuggorna växte i munnen och allting smakade skit. Om jag inte kräktes upp det så pinade jag i mig lite för syns skull.

 

Jag blev en zombie. Jag städade och tvättade hela tiden för att försöka få bort alla tankar, sov inte, åt inte, jobbade på som vanligt, var en “vanlig” mamma under dagtid. Så fort killarna somnade så öppnades mitt helvete igen. Jag grät konstant.

 

Kroppen gick på högvarv. Utöver sömn och aptitsvårigheter hade jag konstant hög puls, hjärtklappningar, jag var fryssen, hade koncentrationssvårigheter, ingenting var roligt, jag var rastlös och kunde inte sitta still för då kom tankarna. Jag kände mig så fruktansvärt misslyckad!

 

Jag har aldrig kunnat förstå tjejer som skär sig själv på kroppen för att orka stå ut med ångesten. Det gör jag nu! Fullständigt. En gång stog jag nere i källaren och slog huvudet hårt i väggen för att känna annan smärta än ångesten. Den är fruktansvärd

 

Tillslut fick jag ett samtal en dag. Det var “min” terapeut ringde och berättade att jag nu hade fått en tid.

 

[sista delen kommer inom kort..]

Jag såg bara hur perfekta alla andra var, det fanns ingen annan människa som hade brister förutom jag. Jag kände mig värdelös, äcklig, fulaste av dom fula, genomskinlig – ja alla negativa ord som fanns. Varför skulle någon vilja vara vän med mig? Hur kunde min man vilja ha mig? Jag tyckte att mina barn förtjänade en bättre mamma för jag var ju faktiskt fruktansvärt värdelös och vidrig. Jag förtjänade knappt att få andas samma luft som alla andra.

 

Jag började tvivla på alla i min närhet och allra helst på min man. Jag anklagade honom gång på gång för diverse saker. Jag slutade med det mesta som någonsin gett mig glädje. Jag hörde inte av mig till mina vänner, jag åkte ingenstans, jag gjorde ingenting förutom att jobba, städa och laga mat. Mitt hem var min borg men det blev även mitt fängelse.

 

Utåt så syntes det inte men insidan var ett fullkomligt kaos.

 

Jag fick så pass starka ångestattacker att jag började kräkas av trycket inifrån. Jag hade alltid med mig en hundbajspåse i fickan för jag kunde kräkas var jag än var. Hade vi främmande hemma sprang jag ner och låtsades tvätta men egentligen hade jag sån ångest att jag fick spy i en påse. Jag ville inte att någon skulle höra mig på toan.

 

I den här vevan sökte jag mig till vårdcentralen än en gång. Jag skrek, grät, skakade och mådde så fruktansvärt dåligt. Jag bad på mina bara ben om någon som kunde hjälpa mig.

 

Läkaren gjorde tester på mig och den dagen fick jag veta att jag hade en stressdepression med ångestsymtom utöver min nollade självkänsla. Hon skrev en remiss till Öppenpsyk där jag skulle få börja med KBT. Innan jag fick gå därifrån så fick jag massor med mediciner utskrivna. Jag ville verkligen inte äta ett piller och talade om mitt hat för tabletter till henne men hon vägrade att släppa mig därifrån om jag inte lovade att hämta ut dom. Hon ville även sjukskriva mig men jag ville inte vara hemma. Hade jag följt hennes val hade jag varit apatisk idag.

 

Hon lovade mig att hon skulle höra av sig efter en vecka innan jag skulle börja trappa upp medicineringen. Där började en av mina jobbigaste livsresor.

 

[fortsättning följer...]

Jag visste egentligen att det sämsta jag kunde göra för min kropp var en skönhetsoperation. Jag var så nedbruten av allt jobb med galan, vanliga jobbet, all press, tjafs, allt arbete hemma m.m. men har jag bestämt mig så har jag bestämt mig.

 

Själva operationen i sig gick bra men läkningen efteråt gick inte allt för bra. Jag fick grymma blödningar i båda brösten och var väldigt nära att få åka in och plocka ut implantaten och tömma brösten på blod. Jag var kolsvart, grön, blå, lila, gul – ja hela färgskalan under och på brösten i flera månader. Smärtan ska vi inte ens tala om!

 

Sakta men säkert började jag ta avstånd från allt jag tyckte var roligt.

 

Jag valde att hoppa av galan pga en massa olika skäl som jag väljer att inte gå in på. Jag hade det riktigt trassligt med mig själv och visste knappt vem jag var längre.

 

Jag kan inte påstå att det bara är det här som fått mig till att må så här. Kollar jag längre bak i tiden så finns det så otroligt mycket att bearbeta som jag bara har valt att lägga i en stängd ryggsäck. Självklart hjälper inte det. Hur traumatiskt är det inte att bli lämnad höggravid vid 18 års ålder (20 dagar innan förlossningen)? Jag har alltid tänkt “Äh, det var väl inte så farligt, jag är stark.” Men vet ni, ensam är inte stark!

 

Efter många samtal med min husläkare med skrik och gråt fick jag träffa en kurator. Vi klaffade aldrig och hon kunde inte hjälpa mig med mina problem så jag fick träffa en psykolog. Jag gick hos henne i flera månader och tyckte väl att det kändes bättre ett tag. Det var ok men jag inte riktigt fick hjälp utan det var mer samtal hur jag mådde för dagen.

 

Månaderna gick och det blev oktober. Jag fick min första riktiga ångestattack. Många utnyttjat ordet så fel. “åh, jag fick sån ångest när han klev fram till mig….”. BULLSHIT säger jag. Ångest är smärtan från helvetet. Det som gör att man inte vill leva. Det som sliter sönder en inifrån och förintar en på fläcken.

 

Med ångesten kom även mina värsta fiender, hjärnspökena. Det kan låta komiskt men dom kom att förändra hela mitt liv. Jag bröts ner sakta men säkert till ingenting – jag blev en DET och mitt helvete startade på riktigt.

 

[fortsättning följer..]

 Jag har länge tänkt på om jag ska flytta över mina inlägg om depression till den här bloggen. Det är någonting som verkligen ändrat den jag är och gett mig en otrolig erfarenhet både på gott och ont. Just nu ligger dessa inlägg kvar på den gamla bloggen (http://uppsalamagazine.se/category/vi-bloggar/gammalfjortis/)

Så här stor har Flora hunnit bli. Hon fyller snart hela 4 månader! Det är inte klokt hur fort tiden går. Denna lilla dam har redan visat var skåpet ska stå men hon är världens gladaste trots sitt humör!

 

Tänk vad rik jag är med 4 fantastiska ungar!

2013 - året då jag inte längre kommer att kunna kategorisera mig som 25-29 års gruppen på kundundersökningar. Året då jag kommer att räknas som "äldre" av tonåringar. Att vara 29 känns ändå okej.

 

Jag kommer ständigt att ljuga om min ålder. (Jag vet att jag har vissa fördelar, jag ser ung ut). Men att se ung ut men ändå känna mig gammal känns bajs, för det kommer jag garanterat att göra när jag fyller t r e t t i o. Trea nolla år, jävla 3:a..

 

Fest kommer det garanterat att bli. Eller fest och fest, vi kan kalla det PRO möte.

Det kommer bli ett stort PRO möte med mat och korsordslösningstävling.

 

Åldersnoja? Panik? Letar rynkor, åderbråck och gråa hår?

Jajjemen.

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag är sjuk igen. Igen och igen och igen. Min kropp måste vara så brutalt nedgången att allting biter fast på mig. När jag sist var ner på VC hörde han ljud på båda lungorna, han trodde att det var sviter efter en lunginflammation som jag haft i samband med influensan. And here we go again..

 

Näsan är genomtäppt och lungorna svider.

Jag är trött, slut och urvriden som en unken disktrasa på McDonalds.

 

Sömnbristen gör det hela värre. Flora snuttar på mig nätterna igenom och vägrar att sova om inte bröstet ligger tryggt i munnen. Bröstvårtorna kommer inom kort vara täckta med häl-hud och förhårdningar med tanke på hur välanvända dom är. Jag kommer kunna använda dom som vapen tillslut..

 

Näsan oxå ja. Den påminner om Rudolf röda näsa men med en massa torra hudflikar. Ungefär som en röd Delicatoboll.

 

Men jag tycker inte om att klaga och gnälla (även fast jag anser mig ha den rätten för tillfället!). Det är ju bara en förkyldning med diverse tillbehör. En lååååååååååååååååångdragen sådan.

Nu har det gått lång tid sen jag kikade in här sist. Det startade med mjölkstockning  runt Lucia, sen har det fortsatt i ungefär samma stuk fast några resor värre.

 

Jag åkte på Influensan typ A (den aggressivaste) dagarna före jul. På julafton var jag så sjuk och fick andningsstopp så han som inte får nämnas stod med telefonen i högsta hugg på väg att ringa ambulansen. Jag kände mig något bättre under mellandagarna men på nyårsafton omsjuknade jag än en gång med hög feber och alla dess tillbehör.

 

Flora fick det samma, han som inte får nämnas, mamma, svärmor..även vårat främmande vi hade från England ligger i dagen läge däckade båda två.

 

Hostan och luftrören har varit värst för mig. Jag har fortfarande en svidande känsla i vänster lunga och hostar upp mörkgrönt äckel. Idag har jag en tid på vårdcentralen för misstänkt lunginflammation.

 

Behöver jag säga att jag är less? Jag är trött..och ack så less!